.

Att leva ett normalt liv med kärlek, vänner, jobb, skola osv har för mig alltid varit en självklarhet. Men när jag flytta ifrån mitt trygga, kärleksfulla, och fullt med vänner liv var det inte längre en självklarhet. Jag har aldrig känt mig så ensam som jag har gjort de senaste veckorna. Fast att jag relativt tidigt efter jag flyttat fick både jobb och kom in i skola har jag inte känt mig glad och hemma. Utan det har varit mer en tomhet och ensamhet, känslor jag aldrig trodde jag skulle känna.

Kärlek lever jag fortfarande med, jag lever halvt med den person jag älskar mest av allt. Och anledningen till att jag skriver halvt är för att han är i Kosovo. Om ganska exakt två månader kommer han hem för gått och då vänder det. Då kommer jag inte känna mig så ensam och tom.

Mår inte så bra och har inte gjort det på ett tag, mkt beror på den oerhörda saknad jag har efter Patrik och sen för att "gammalt" har dragits upp igen. Dock är jag oerhört stolt över mig själv för att jag lyckats skicka iväg det brev som förklarar en hel del av det jag både fick se och utsattes för under min tid i lumpen och att jag verkligen vågade kasta skit på så många människor. Nu har jag iaf fått eller jag kommer att få lite hjälp från P7 som kan göra att jag mår lite bättre om ett tag och det känns behövligt och bra.

När allt har rätt upp sig och min älskling kommer hem kommer jag att må bra och vara lycklig igen. Men en sak som oxå hade gjort mig lycklig hade varit om min BÄSTA vän ALLE kunde flytta hit.

Saknar alla mina vänner hemma i UNDERBARA Skåne och min familj som består av Mamma, Pappa, Bror och Patrik är mitt allt.